Av Christian Andersson
Jag ämnar bruka detta utrymme åt att diskutera det autentiska och det syntetiska, det sanna och det falska, skenet och verkligheten.
Vi skiljer i vardagligt tal och tänkande ofta mellan det verkliga, sanna, riktiga och det overkliga, fiktiva, påhittade. Istället för att, som i undantagsfallet Baudrillard, betrakta existensen som en hyperverklighet, där fiktion och realitet blott är olika komponenter, skapar vi en dikotomi – vi ser de två som oförenliga, som motsatser.
Vidare finns det en tendens bland oss människor att se viss overklighet som sannare än annan: vi kan till exempel anse att ett engelskt drama i regi av Ken Loach, om strejkande järnvägsarbetare är mer verkligt, mer realistiskt, än en bombastisk Hollywoodromans. På samma vis anses vissa delar av den fysiska verkligheten vara verkligare än andra. Harlem är mer verkligt än Disneyworld, Chiang Mai är mer verkligt än Phuket, den som har besökt Mallorca har inte besökt Det Riktiga Spanien, trots att hen de facto har beträtt spanskt territorium, et cetera. Man talar också om vissa människor som ”falska” eller ”tillgjorda”, medan andra anses ”vara sig själva” – alltså existerande i högre grad än de föregående.
Sanningen anses ofta svårare än lögnen, verkligheten fulare än fiktionen. Tänk till exempel på talesättet att något är ”för bra för att vara sant”. Vår första reaktion då vi får riktigt goda nyheter är att fråga om det verkligen är sant. Vi hyser en stark misstänksamhet mot det fantastiska. Till och med den romersk-katolska kyrkan, som i så hög grad baserar sin verksamhet på en tro på det övernaturliga, är skeptisk mot alla de mirakel och under som människor uppger sig ha upplevt eller tagit del av.
När något är fult, skevt, deformerat, hemskt, motbjudande, tar vi det genast för verkligt.
När något är vackert, underbart, hänförande, berusande, makalöst, misstänker vi genast lögn och bedrägeri.
Ironiskt nog anses sanningen vara mer värd än lögnen, hur ful den än är. Vi har inte mycket till övers för vackra lögner, för eufemismer, försköningar och smicker. Det finns något i allra högsta grad masochistiskt i detta, hur vi föredrar än ärlig förolämpning framför en falsk komplimang.
Men, kära läsare, jag vill att ni ska fråga er: vad gör det fula verkligare än det sköna? Vad gör plågan verkligare än njutningen? Vad gör sanningen mer värd än lögnen?
Jag har nu kommit till den punkt i texten då jag måste exemplifiera, med en berättelse från mitt eget liv.
Det var för drygt tre år sedan. Jag befann mig i Indien på rundresa. Jag var trettio år, ännu ogift och utan någon karriär att tala om. Vad hoppades jag finna där, i Sydasien? Jag var själv osäker. Jag hade åkt dit lika mycket för att slippa Sverige som för att uppleva den indiska subkontinenten. Några basala punkter fanns dock på min agenda: sol, värme, avslappning – sådant som inte stod att finna i det vindpinade vintermalmö.
Som så många andra började jag min resa i Mumbai, denna smutsiga, kaotiska mångmiljonstad, med en luft som är tjock av bajslukt och avgaser, där antalet tiggare överträffar det i Malmö, där du befinner dig i ständig trängsel med små bruna människor, där en man i långt skägg och trasiga kläder kan förfölja dig i flera kvarter alltmedan han ropar med skränig stämma: ”What do you want sir? Haschisch? Girl? Drug? Travel? What do you want sir? Food? Drink? Internet? What do you want?”. En i allra högsta grad verkligt indisk stad. Jag tog mig därifrån så fort det bara var möjligt.
Söderut åkte jag, med tåg. Jag kom till Goa, den lilla delstat som är Indiens absolut populäraste turistresmål. Långa sandstränder, vajande palmer, strandrestauranger, hotell, billig sprit, nattklubbar … Allt som den västerländske resenären kan tänkas kräva för sin bekvämlighet. Ett indiskt Gran Canaria.
Föga förvånande betraktas Goa av vissa som fejk, falskt, en löjlig kuliss uppbyggd enbart för att tillfredsställa utlänningar. ”Goa är inte det riktiga Indien”, sägs det. Jag var själv tämligen likgiltig för huruvida det jag upplevde var verkligt indiskt eller inte. Jag njöt istället av stränderna, vattnet, den billiga och goda maten, och den än billigare, men knappast godare, ölen.
Det var där, i detta fejk-Indien, som jag träffade henne. Vicki Schneider. Halvtysk, halvamerikan. Hon hade rufsigt blont hår, med någon enstaka dreadlock, ljusblå ögon som tycktes nästan självlysande, en kavat näsa som stack rakt ut från det plågsamt söta ansiktet. Hennes sätt var livligt, energiskt. Hon var högljudd, och hade en grov humor. Hon var helt enkelt för bra för att vara sann.
Vi kysstes första gången på stranden i Agonda, under en gnistrande stjärnhimmel. Det är svårt att beskriva känslan som annat än ”overklig”. Jag kunde inte fatta att det hände. Vid ett tillfälle, då vi rullade runt i sanden, och jag lovar er, kära läsare, detta skedde verkligen, tittade jag upp och såg en stjärna falla. Jag minns att jag önskade att vi skulle bli ihop, Vicki och jag.
Senare samma kväll älskade vi. Jag vill inte låta som Tomas Ledin här, men helt ärligt: vi låg inte, vi knullade inte, vi hade inte sex. Vi älskade. Det hade vid den här tidpunkten i mitt liv gått flera år sedan jag senast hade älskat med en tjej, och jag tänkte att okej, nu har jag träffat någon väldigt speciell, någon som det är mycket möjligt att jag tillbringar resten av mitt liv med. Det brukar i regel sluta illa när jag tänker så, det var jag väl medveten om, men jag hoppades att detta skulle vara det magiska undantaget som bekräftade regeln.
Dagarna i Agonda passerade som trögflytande, ljuvligt söt sirap. Det fanns bara hon och jag och stranden och solen och havet.
Men det varade inte för evigt. Vicki ville vidare. Hon var en rastlös tjej, hon ville lämna Goa. Hon ville resa runt, se ”the real India”. Det var det hon hade kommit dit för. Hon ville komma ur sin ”comfort zone”. När hon frågade om jag ville följa med henne söderut, svarade jag ja utan att tveka.
Vi åkte tillsammans, över gränsen, från Goa till Karnataka, från det falska Indien till det sanna, från illusion till verklighet.
Vi hamnade i Gokarna, en helig stad för såväl hinduer som för ett otal västerländska haschrökare med dreadlocks och sarong. Stranden var smutsig, full av hund- och koskit. Det flöt saker i vattnet. Vårt rum såg ut som en cell i ett andra klassens Colombianskt fängelse – smutsigt, primitivt, helvetesvarmt, fullt av spindlar, ödlor, grodor, flugor och myggor. Det var hål i myggnätet som täckte den loppbitna sängen. Min hud var bubblig av kliande myggbett redan efter vår första natt där.
Förutom ditresta hippiegycklare frekventerades stranden även av indiska krämare, tiggare och pilgrimer. Vicki var ständigt omsvärmad. De som inte ville ha hennes pengar ville ta foton av och med henne, eller fråga om hennes härkomst, ålder, civilstatus, religionstillhörighet och månadsinkomst, eller helt enkelt bara titta på hennes bikiniklädda kropp. Ibland samlades jättelika klungor av pilgrimer framför oss – förment fromma män vars hårdnande kukar spände ut linnebyxorna när de vrålstirrade på Vickis tuttar.
Nämnde jag att jag avskydde varenda sekund av vår vistelse i Gokarna, kära läsare? Om inte: jag avskydde varenda sekund av vår vistelse i Gokarna.
Vicki däremot, hon älskade det. Hon tyckte stället hade en skön vibe, att det var mer for real än Goa, att det var nice med så många indier på stranden, istället för bara turister, och så vidare.
Något hon dock helt hade tappat intresset för var mig. Nånstans på vägen mellan Agonda och Gokarna hade hennes känslor svalnat. Hon ville inte ha sex om kvällarna eftersom det var ”för varmt”, hon stelnade till när jag rörde vid henne, ville inte hålla min hand, hon vände fan till och med bort ansiktet när jag försökte kyssa henne. Fittan passade hon dock på att visa, i tid och otid. Av någon anledning skulle hon alltid byta om eller gå och duscha så fort vi två var ensamma i rummet. Men om jag gjorde nåt försök till närmande blev jag så klart bryskt avvisad.
Till en början blev jag ledsen och sårad, det kändes liksom som att det var en dröm som gick i kras, att vi kunde ha haft det fint ihop, hon och jag, men tillslut tröttnade jag på hennes ohyfsade jävla sätt, för vad ska man kalla det om inte ohyfsat när man bjuder med en kille nånstans och sedan behandlar honom på det viset?
Hursomhelst, efter en vecka eller nåt sånt ville hon åka vidare, så klart, till Kerala, och då sa jag nej, jag vill inte följa med dig, varpå den lilla slampan klargjorde att hon i så fall tänkte åka själv, och då sa jag att det får du väl göra i så fall, and away she went, hon stack på egen hand, och jag blev ensam kvar, jag satt på en strand som stank av koskit, omgiven av dansande, drogande drägg, och tittade ut mot det smutsgrå förorenade havet, och det enda jag kunde tänka då, kära läsare, var: fy fan för verkligheten.
Christian Andersson bloggade för ungefär tio år sedan som ”Esgieqroue”. Hans bästa inlägg från den bloggen ingår i samlingsvolymen ”Schipperke Volym I”. (som ni borde passa på att beställa för jag drar förmodligen in den innan 2016 är slut) Ett kort tag var han slagsmålskrönikör på Expressen men det sket sig. Idag tror jag han jobbar som diskare. Under våren utkommer hans debutbok ”Alla vi odjur” på Magister förlag.
MMN-o ✅⃠
Hannes
All Chirp! content and data are available under the